Articles

Svaret på den största frågan av alla: varför finns det något i stället för ingenting?

I en idealisk värld skulle varje extraordinär filosofisk fråga åtföljas av en extraordinär berättelse om hur någon först kom på den. Tyvärr kan vi bara gissa vad som fick en tysk filosof, som i dag kanske är mest känd för Choco Leibniz-kakorna som senare fick sitt namn efter honom, att komma på vad som ofta beskrivs som den största filosofiska frågan någonsin, nämligen: varför finns det något i stället för ingenting?

Filosofen var Gottfried Wilhelm Leibniz, mannen som även testamenterade oss kalkyl och det binära systemet som ligger till grund för moderna datorer. Han dog för 300 år sedan, den 14 november 1716.

Gottfried Wilhelm Leibniz.

Många tidigare tänkare hade frågat sig varför vårt universum är som det är, men Leibniz gick ett steg längre och undrade varför det överhuvudtaget finns ett universum. Frågan är utmanande eftersom det verkar fullt möjligt att det inte fanns något alls – ingen jord, inga stjärnor, inga galaxer, inget universum. Leibniz trodde till och med att ingenting skulle ha varit ”enklare och lättare”. Om ingenting alls hade funnits skulle ingen förklaring ha behövts – inte för att det skulle ha funnits någon att be om en förklaring, naturligtvis, men det är en annan sak.

Leibniz ansåg att det faktum att det finns något och inte ingenting kräver en förklaring. Den förklaring han gav var att Gud ville skapa ett universum – det bästa möjliga – vilket gör Gud till den enkla orsaken till att det finns något och inte ingenting.

Under åren sedan Leibniz’ död har hans stora fråga fortsatt att sysselsätta filosofer och vetenskapsmän, även om det i en alltmer sekulariserad tidsålder inte är förvånande att många har varit försiktiga med att åberopa Gud som svaret på den.

Kvantumgudar

En typ av svar är att säga att det måste ha funnits något; att det skulle ha varit omöjligt att det inte hade funnits något. Detta var åsikten hos 1600-talsfilosofen Spinoza, som hävdade att hela universum, tillsammans med allt dess innehåll, lagar och händelser, måste existera, och existera på det sätt som det gör. Einstein, som räknade sig själv som en anhängare av Spinozas filosofi, tycks ha haft en liknande åsikt.

Andra vetenskapsmän, såsom den teoretiske fysikern Laurence Krauss i sin populistiska bok A Universe from Nothing (2012), erbjuder en mer nyanserad version av detta svar på Leibniz’ stora fråga. Krauss hävdar att vårt universum uppstod naturligt och oundvikligen genom gravitationens inverkan på kvantvakuumet, ett tomt utrymme som vimlar av virtuella partiklar som spontant dyker upp för att sedan försvinna igen. Krauss teori innebär att det inte kan ha funnits ingenting eftersom det alltid har funnits något: först fanns gravitationen och kvantvakuumet, och ur det föddes universum som vi känner det.

Andra teorier inom kosmologin tycks också förutsätta att det alltid måste ha funnits något som vårt universum uppstod ur, till exempel strängar eller membran.

Problemet med sådana vetenskapliga svar på frågan ”varför det finns något och inte ingenting” är att det inte framgår varför vi skulle tro att det måste ha funnits gravitation, eller kvantvakuum, eller strängar, eller ens ett universum överhuvudtaget. Det verkar helt möjligt att det i stället för dessa saker kunde ha funnits absolut ingenting.

Vilken fråga?

Ett annat svar på Leibniz stora fråga är helt enkelt att förneka att den har ett svar. Filosofen Bertrand Russell tog till denna linje i en berömd radiodebatt 1948. Han fick frågan varför han trodde att universum existerar och svarade: ”Jag borde säga att universum bara finns där, och det är allt”.

Med detta skulle universum vara vad filosoferna kallar ett brutalt faktum – något som inte har någon förklaring. Russells poäng var inte att människan ännu inte hade förklarat varför det finns något i stället för ingenting, utan att det inte finns någon möjlig förklaring. De som tror att vårt universum är en del av ett större multiversum följer också denna linje och menar att multiversumet – och därmed vårt universum – inte har någon slutgiltig förklaring. Även om det nu är ett populärt svar på Leibniz stora fråga att säga att universum i slutändan är oförklarligt, har det den nackdelen att det är intellektuellt otillfredsställande (även om det naturligtvis inte betyder att svaret är falskt).

Det mest nyskapande svaret på Leibniz stora fråga är att säga att vårt universum existerar för att det borde. Tanken här är att alla möjliga universum har en inneboende tendens att existera, men att vissa har en större tendens att existera än andra. Tanken är faktiskt Leibniz’, som hade tanken att det kan finnas en kamp om tillvaron mellan möjliga världar, där den allra bästa av dem kommer att vinna, som om det vore genom en process av virtuellt naturligt urval. I slutändan accepterade han inte idén och drog sig i stället tillbaka till den mer traditionella uppfattningen att universum existerar för att Gud valde att göra det så.

Men idén om en virtuell kamp mellan möjliga universum har tilltalat en del moderna filosofer, som har följt den till sin logiska slutsats och hävdat att det möjliga universum som har störst benägenhet att existera – vilket kan bero på att det är det bästa, eller på att det innehåller någon viktig egenskap, t.ex. de förhållanden som gör att liv kan uppstå – faktiskt kommer att skapa sig självt.

Enligt denna teori blir vårt universum aktuellt, inte för att Gud eller något annat gjorde det så, utan för att det bokstavligen lyfte sig självt ur icke-existensen och gjorde sig självt aktuellt. Konstigt? Ja. Men vi bör inte låta det avskräcka oss. När allt kommer omkring kan en extraordinär filosofisk fråga kräva ett extraordinärt svar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.